Detta är mitt inlägg nummer 200 i denna blogg. Adressen har jag haft i 10 år nu och jag har nog haft minst lika många varianter på sidan uppe, men sedan jag hittade wordpress så blir det inga ändringar mer än att jag byter tema då och då.

Idag har jag haft en sådan där kanondag, humöret på topp och intressanta saker har skett. En av de roligare var när jag kikade på min deklaration, som ser ut att ge mig pengar tillbaka, och det gillas!

Denna sång tyckte jag om när jag var liten. Då visste jag inte mycket om hur det var att ha hund, men jag var säker på att jag ville ha en.

Efter att ha tjatat i jag vet inte hur många år, så gav mina föräldrar med sig, det började tittas på raser, och till slut stod valet mellan Bichon frisé och Engelsk cocker spaniel. Det blev en Rasmus, då hade jag mer eller mindre flyttat hemifrån för att gå gymnasiet i Örebro. Glömmer inte första gången jag träffade honom, en vit liten trasselsudd som mötte mig i groventrén. Så söt han var, och glad. Han fortsatte att vara en glad hund hela sitt liv. Fastän det är flera år sedan han är borta så tittar jag alltid efter honom i hans favoritfönster när jag åker förbi hemma hos föräldrarna.

Några år senare kom Maja in i mitt liv. en långhårig schäfertjej som var lite kantstött, precis som jag. Hon var sex månader då jag fick henne och nästan två år då jag blev tvungen att lämna henne vidare, där hon fortfarande bor. Saknar henne fortfarande varje dag.

Efter mycket om och men skaffade vi oss Freja. Dagen innan jag fick träffa henne satt jag utanför en kiosk i Älvsbyn och funderade på vad hon skulle kunna heta. Freja kom jag på där, och nog var hon en Freja alltid. Tog fyra veckor innan vi fick åka och hämta henne, långa veckor. Envis, snäll, vacker och alltid redo. Min vovva. Saknar henne nått så fruktansvärt.

Baloo då. Skulle följa med svärmor och titta på en liten cocker åt henne. Svärmor tog den ena svarta pojken, men det fanns en kvar. Visade en bild på honom åt maken och då sa han: Ring och hör om han är kvar. Och det var han, min lille Baloo som ligger i fåtöljen tillsammans med älsklingspipisen och sover.

Latardag. Idag gör vi inte många knop i huset. Såklart vaknade jag tidigt men det löste jag genom att ta fram ett täcke till soffan i vardagsrummet och lägga mig där och kramas med Baloo. Vio nio klev vi upp och gick en halvtimmes promenad, sedan snöröjde vi. Fortsatte vara kompis med soffan tills Kent kom upp och vi åt frukost. Satt och drömde lite om våra små projekt.

Ibland behöver man få göra ingenting, så det tänker jag fortsätta med idag, inga måsten. Nu tänker jag ta en kopp te och läsa en bra bok.

Du vill inte längre umgås med mig,det har jag förstått ett tag. Varför kan du inte vara ärlig om det istället för att säga jovisst kan vi gå ut och gå, senare. Men senare blir det inte, för du som sa senare hör inte av dig. Du går med någon annan i stället.

Jag hade hellre sett att du sagt som det var och då hade jag inte hört av mig något mer. För så länge man inte får det sagt så hoppas man ju. Tidigare, när du glömde bort mig ett antal gånger, antagligen fick du bättre erbjudanden. Det svider, du vet, jag har sagt många gånger vad jag känner över saker, att det är bäst att vara ärlig. Varför ska det vara så svårt, jag klarar ju det?

Nu är bollen helt  din, för jag tänker inte bry mig mer, inte höra av mig mer, du verkar ju inte vilja det.